This is also available in English.
I det svenska kyrkoklimatet har frågan om homosexualitet och äktenskapets natur även bland många traditionella kristna kommit att betraktas som en sekundär eller kanske till och med tertiär fråga. Otaliga exempel kan ges, men ett av de senaste är den berömda frikyrkoprofilen Magnus Malm. I en kulturartikel skriven i tidningen Dagen argumenterar Malm att kristna rimligtvis borde kunna komma överens om att inte komma överens vad gäller synen på hbtq och äktenskapsteologin. Let’s agree to disagree, skrev han med hänvisning till Paulus resonemang i Romarbrevet 14–15. I dessa kapitel skriver aposteln till två olika grupper i den romerska församlingen att ta emot varandra som Kristus har tagit emot dem och inte se ned på eller förakta varandra på grund av hur den andra gruppen förhåller sig till viss mat, viss dryck och vissa dagar. Man kan säga att Paulus pekar på frågan de är oeniga om och säger: Det där är en tredje gradens fråga. En tertiär fråga. En samvetsfråga. Lev med varandras olikheter och dela inte upp er i läger i onödan.
Malms intention må vara att bevara kristen enhet, men hans misstag kunde inte ha varit allvarligare. De vanliga frågorna om hbtq och äktenskapets natur är inte sekundära och verkligen inte tertiära. De är i allra högsta grad primära. Vad Bibeln lär om äktenskapets natur och sexuell omoral är en första gradens teologisk fråga om vilken kristna aldrig någonsin kan komma överens om att inte komma överens. Den är alldeles för central.
Låt mig ge tre skäl till detta:
En fråga om evangeliet
För det första är denna fråga precis vad Malm i sin text skriver att det inte är: en fråga om evangeliet. Skriften lär nämligen att Kristus gav sitt liv i vårt ställe, som ett försoningsoffer, för att rädda oss från våra synder. Enligt Paulus hör det till evangeliets allra viktigaste sanningar ”att Kristus dog för våra synder” (1 Kor 5:3, se även Matt 1:21; Tit 2:11–14). Att Kristus dog för våra synder betyder i sammanhanget att han bar straffet för våra synder, nämligen Guds vrede (se Rom 8:1–3). Om homosexuella gärningar är syndiga – vilket Skriften gör klart och tydligt att de är – motsäger det evangeliet att leva ut, acceptera och välsigna en sådan livsstil. Det är helt orimligt att bejaka den synd som satte Kristus på korset. Således är detta en evangeliefråga.
En fråga om pånyttfödelse
För det andra är detta en fråga om pånyttfödelse. Skriften är tydlig med att ingen sant pånyttfödd syndare kan fortsätta leva i ett tillstånd av aktiv, medveten och oomvänd synd. Exempelvis skriver aposteln Johannes: ”Den som ägnar sig åt synd är av djävulen, för djävulen har syndat ända från begynnelsen. Men Guds Son har uppenbarats för att göra slut på djävulens gärningar. Den som är född av Gud ägnar sig inte åt synd, för Guds säd förblir i honom. Han kan inte synda, eftersom han är född av Gud. Så blir det tydligt vilka som är Guds barn och vilka som är djävulens barn: den som inte gör det rätta är inte av Gud, och inte heller den som inte älskar sin broder” (1 Joh 3:8–10, se även Ef 2:1–5; Kol 3:1–10). Poängen är att en konsekvent syndig livsstil tyder på frånvaron av andligt liv eftersom den pånyttfödda människan i Kristus har fått nya begär.
En fråga om evigheten
För det tredje är detta en fråga om evigheten. Det här är en första gradens fråga eftersom Skriften med all önskvärd tydlighet säger att den som lever så inte kommer att ärva Guds rike. Skriften är tydlig. ”Vet ni inte att orättfärdiga inte ska få ärva Guds rike? Bedra inte er själva! Varken sexuellt omoraliska eller avgudadyrkare, varken äktenskapsbrytare eller de som utövar homosexualitet eller som låter sig utnyttjas för sådant, varken tjuvar eller giriga, varken drinkare, förtalare eller utsugare ska ärva Guds rike” (1 Kor 6:9–10, se även Gal 5:19–21; Upp 21:8). De här varningstexterna är milt uttryckt nyktrande och det är dåraktigt av oss att negligera vad de svart på vitt säger. Många (inklusive Magnus Malm) menar att Bibeln inte talar om det här som en frälsningsavgörande fråga. Men det är precis vad den gör.
Romarbrevet 14–15 är alltså irrelevant i sammanhanget, för Paulus skulle aldrig resonera som han gör i dessa kapitel kring den homosexuella livsstilen. Faktum är att han är väldigt tydlig med sin övertygelse om samkönad sexualitet endast några kapitel tidigare (se Rom 1:18–28). Den argumentationen håller därför inte. Den bibliska synen på äktenskap och sexualitet är således en första gradens fråga som är grundläggande för vad det innebär att bekänna sig till den Kristus som har uppenbarat sig i historien och i Skrifterna. Faktum är att den kristna sexualetiken i alla tider har varit någonting av det tydligaste som har skiljt Guds folk från den hedniska omvärlden. Därför kan ingen sann enhet finnas mellan de två olika positionerna. Nej, det finns endast en kristen position vad gäller en homosexuell livsstil och att förneka den traditionella äktenskapssynen är därför att ställa sig utanför all kristen ortodoxi och istället omfamna regelrätt heresi.
Tillämpning
Hur bör då lokala församlingar agera i ljuset av att detta är en primär eller första gradens fråga? Jag föreslår tre steg:
- Håll fast vid sanningen i kärlek (Ef 4:15) utan att kompromissa kring vad Gud säger.
- Se över de praktiska konsekvenserna av denna position (bland annat hur de påverkar församlingens ekumenik, dess medlemskap etc).
- Erbjud människor någonting bättre än vad synden någonsin kan erbjuda. Erbjud människor Jesus Kristus. Hos honom finns ojämförbar gemenskap, glädje och njutning.