This is also available in English.
”Amazing grace, how sweet the sound…” Om det finns en kristen sång som icke-troende åtminstone kan nynna på, då är det den här. Jag klagar inte – det är inte utan orsak den är en tidlös klassiker. Däremot beklagar jag att så få kristna är bekanta med mannen bakom hymnen. John Henry Newtons (1725–1807) liv är ett fantastiskt vittnesbörd om Guds oförtjänta nåd till ”den störste av syndare” (1 Tim 1:15). Den före detta slavskeppskaptenen som sedermera blev präst i Engelska kyrkan överdrev inte när han skrev orden ”… that saved a wretch like me”. Men det här inläggets syfte är inte biografiskt. För den som vill läsa om John Newtons liv kunde jag inte rekommendera Jonathan Aitkens gripande biografi varmare!
Även om Newton i dag framför allt är känd för Amazing Grace, var han under sin prästtjänst en högt uppskattad brevförfattare. Dessa brev, som bland oinspirerad litteratur andas en ojämförbar pastoral värme, evangelisk ödmjukhet och praktisk vishet, har genom åren publicerats i en rad olika volymer. Förlaget Banner of Truth har gett ut flera sådana, inklusive The Works of John Newton i fyra band. Ändå täcker inte dessa volymer på långa vägar samtliga brev Newton skrev.
Jag har ofta kallat Newton för min döde mentor.
Jag har ofta kallat Newton för min döde mentor. Ingen historisk pastor har påverkat mig så mycket som honom (även om Spurgeon kommer nära). Han har påverkat mig, inte främst teologiskt, utan pastoralt. Genom sina brev förser Newton sina läsare med andlig näring och vägledning. Vad innebär det mer specifikt? Med risk för att det här inlägget ska bli en bok begränsar jag mig till tre områden.
Kloka råd om det kristna livet
Newton hade en herdes hjärta som bultade för den högste Herdens får. Detta framkommer inte bara i den milda och ödmjuka ton som är karaktäristisk för honom, utan också i hans många pastorala och praktiska råd om den kristna vandringen. I ett av hans mer kända brev, Om stridigheter, vägleder han en yngre pastor som tydligen hade en djup kärlek till sanningen men också ett hett temperament. Likt en god fadersfigur vägleder Newton honom i hur han bör föra sig när han debatterar med andra kristna. ”Vad gäller din meningsmotståndare vill jag att du, innan du sätter pennan mot pappret [för att skriva] mot honom, och under hela tiden du förbereder ditt svar, uppriktigt ber till Herren om hans undervisning och välsignelse över honom. Detta kommer att ha en direkt påverkan i att blidka ditt hjärta till att älska och känna med honom – och denna disposition kommer att ha en god inverkan på varje sida du skriver […] Om ett litet tag kommer ni att mötas i himlen och då kommer han att vara dig mer kär än den närmsta vän du just nu har på jorden.” Kristna ledare gör väl i att läsa detta fem sidor långa brev i sin helhet.
En ständig förtröstan till Guds suveränitet över allting
”Herren har grundat sin tron i himlen, hans rike råder över allt”, säger Psalm 103:19. Newton trodde detta av hela sitt hjärta. Faktum är att det förmodligen är omöjligt att leva det liv Newton levde utan att göra en stor sak av Guds suveräna försyn. Om detta skrev Newton: ”Hans försyn genomsyrar och sköter om hela universum och är lika noggrant uppmärksam på varje enskild del som vore det enda han hade för ögonen. Från den högsta ärkeängeln till den minsta myran eller flugan – allt beror på honom för sitt varande, sitt bevarande och sin kraft. Han styr sparvarna till den plats där de bygger sina bon och finner sin mat. Han styr över rikens uppgång och fall och vänder, med en oslagbar kraft och osviklig vishet, alla händelser efter sin suveräna vilja. Så medan många planerar andra resultat, överensstämmer och sammanfaller de alla med och i utförandet av hans heliga vilja.” Men i Newtons ögon var läran om Guds suveränitet inte endast bibeltrogen teologi, utan framför allt en oändlig källa till tröst för den kristne, varför han skrev: ”O, vilken frid som flödar från tron på att alla händelser som rör oss är under hans direkta förfogande; att hårstråna på våra huvuden är räknade; att han gläds åt vår välgång; att det finns ett behov om vi är betryckta och att allting helt säkert samverkar till vårt bästa!”
Men i Newtons ögon var läran om Guds suveränitet inte endast bibeltrogen teologi, utan framför allt en oändlig källa till tröst för den kristne
En gång skrev han till sin adoptivdotter Elizabeth: ”Jag vill att du, mitt älskade barn, tänker mycket på Herrens styrande försyn. Den sträcker sig till det minsta möjliga. Han styr och driver allting – men på ett så hemligt sätt att de flesta människorna tror att han inte gör någonting – när verkligheten är att han gör allt.” Newton skattade helt enkelt den bibliska sanningen att allting måste tjäna hans Herre (Ps 119:91).
En kompromisslös betoning på Kristi evangelium som centrum
“Jag tror att synd är det mest avskyvärda i världen, att jag och alla människor av naturen är i ett tillstånd under [Guds] vrede och förtappelse, fullkomligt oförmögna att bära straffet eller uppfylla Guds heliga lags krav. Och att vi, i oss själva, inte räcker till för att tänka ens en god tanke. Jag tror att Jesus Kristus är den främste bland tiotusen, att han kom till världen för att rädda den främste bland syndare genom att med sin död bli ett blidkande offer för synd, genom att fullkomligt lyda lagen i vårt ställe. [Jag tror] att han nu är upphöjd för att ge omvändelse och syndernas förlåtelse till alla som tror och att han alltid lever för att be för oss.” Hade det här varit en predikan hade ett ljudligt ”Amen!” varit på sin plats!
Newton var dock väl medveten om att hans kärlek till Frälsaren var bristfällig. Därför skrev han i ett annat brev: ”Men ve! Medan jag strävar efter att övertyga andra om att [Kristus] är den främste bland tiotusen och alltigenom ljuvlig, verkar jag själv vara halvövertygad om det. Jag finner mitt hjärta så kallt och otroende. Men jag hoppas att jag kan säga att det inte är jag, men synden som bor i mig [Rom 7:17].” Det uppföljande brevet till samma person innehåller mer hopp: ”Kortfattat – jag en syndare, en vidrig en. Jag är en syndare som tror på Jesu namn. Jag är ett dumt får, men jag har en nådig, vakande Herde. Jag är en slö elev, men jag har en Mästare som kan få den slöaste att lära sig. Han står ännu ut med mig, han använder mig ännu, han ger mig ännu kraft, han äger mig ännu. O för ett himmelsk kol att värma mitt hjärta så att jag kan prisa honom som jag borde!” Newton visste bättre än att förtrösta på sin egen meritlista. Därför kastade han sig på sin mer än tillräcklige Frälsare.
Var börjar man läsa?
Jag kan inte nog betona värdet i den bibliska, pastoralteologiska visdom vi finner hos Newton och i synnerhet hans brev. Så var börjar man om man är intresserad av att läsa dessa brev? Vid sidan av Banner of Truths fyra volymsserie är singelvolymen Letters of John Newton förmodligen det bästa stället att börja på. För pastorer är Wise Counsel av särskilt intresse. Denna volym innehåller uteslutande brev skrivna till baptistpastorn John Ryland Jr., som Newton var mentor till. Att läsa dessa brev är som att sitta mitt emot den brittiske prästen, dricka te och ställa viktiga frågor om både livet i stort och pastorstjänsten för att sedan få kloka och eftertänksamma svar – svar från Guds ord samt lång, ödmjuk erfarenhet. Att breven skrevs mellan 1771 och 1803 märks knappt av – Newtons vägledning är lika relevant i dag.
Jag är tacksam för den gåva John Newton var – och genom sina brev och hymner fortsätter att vara – till den evangeliska kyrkan. I honom finner vi en herde efter Guds hjärta (Jer 3:15).