×
Editors’ note: 

This is also available in English.

Följ med mig till Golgata kulle, en liten bit utanför Jerusalem. Det är fredagen den tredje april, år 33. Alltså 1990 år sedan (det är april, år 2023, när jag skriver detta). Klockan är ungefär 15.00 och det är mörkare än vanligt. Det här är historiens viktigaste dag. Just här, just nu, på det där romerska korset, friköper Guds evige Son sitt syndiga folk från deras synders skuld och från syndens välde (Rom 3:24; Ef 1:7; Rom 6:10). Han gör det genom att låta utgjuta sitt ”dyrbara blod” (1 Pet 1:19). Se Guds Lamm. Se Återlösaren som lider för att befria oss från syndens straff och makt.

Till vem?

En rimlig fråga uppstår vid det här laget: till vem betalas Kristi blod som en lösepenning, ett pris, för dessa besudlade, skyldiga och förslavade syndare? Vem tar emot lösesumman? Ett sätt att besvara frågan är att säga ”ingen, eftersom det bibliska språkbruket av återlösning och lösepenning är metaforiskt”. Det skulle kunna vara sant. Men jag och många andra tror att Bibeln förser oss med ett bättre svar på vår fråga. Psalm 49:8–10 säger: ”Men ingen kan köpa sin broder fri eller ge Gud lösepenning för honom. Hans själs lösen är dyr, den kan inte betalas till evig tid så att han får leva för alltid och aldrig se förgängelsen.” Enligt den här texten (och andra som kan och kommer citeras) är den treenige Guden den som kräver betalning för våra syndiga själar. Hur kommer det sig? För att det är inför honom vi står skyldiga. Det är honom vi står i skuld till. Det är hans lag vi har brutit. Det är hans vedergällning vi förtjänar. Enligt Romarbrevet 3:19 står hela världen skyldig inför Gud, Domaren. Därför är vi helt utlämnade åt hans nåd.

Korset och djävulen

I den tidiga kyrkan trodde och undervisade några av kyrkofäderna att Jesus, genom sin försoningsdöd, hade betalat priset till Satan och därmed köpt syndare fria från hans legitima anspråk på dem. Denna syn har i modern tid stärkts av C.S. Lewis Narnia-berättelse. I slutet av Häxan och lejonet betalar Aslan – som representerar Kristus – lösen, det vill säga sitt liv, till den Vita Häxan som representerar Satan. Han offrar sig själv för att friköpa den stygge och skyldige pojken Edmund från Häxans anspråk på honom. Det är olyckligt att Lewis omfamnade denna märkliga syn på Kristi återlösningsverk. För faktum är att inte en enda bibeltext antyder att Guds betalade Satan ett dyft.

Genom att bära straffet för vår skuld, i egenskap av vår syndfrie ställföreträdare, avlägsnade Kristus Satans främsta vapen mot alla de som förtröstar på honom.

Nu är det självklart sant att Kristi korsdöd påverkar Satan och hans mörka makter. Det är trots allt så att ”Guds Son har uppenbarats för att göra slut på djävulens gärningar” (1 Joh 3:8). Genom sin död tog Kristus bort den legitima grund på vilken Satan, som också kallas för Anklagaren (Upp 12:10; Job 1–2; Sef 3:1), pekar sitt finger mot oss och anklagar oss inför Guds domarsäte. Detta är en biblisk evangeliesanning! På korset triumferar Kristus över Satan och dennes horder genom att ”utplåna skuldebrevet som vittnade mot oss med sina krav” (Kol 2:14). Genom att bära straffet för vår skuld, i egenskap av vår syndfrie ställföreträdare, avlägsnade Kristus Satans främsta vapen mot alla de som förtröstar på honom. Och vapnet han avlägsnade var Satans legitima anklagelse mot oss inför Gud. Nu kan Anklagaren inte längre anklaga oss (Rom 8:33–34). Inte för att vi inte är syndare längre – det är vi. Men för att vi inte längre är skyldiga syndare. Vår skuld har i Kristi kropp en gång för alla och därför ”finns nu ingen fördömelse för dem som är i Kristus Jesus” (Rom 8:1). Så ja, Kristus krossade ormens huvud när han dog! Han avväpnade, besegrade och förödmjukade honom offentligt (Kol 2:15). Dessa är ärorika sanningar! Men nej, han gav inte lösepenning till Satan. Förgäves kommer vi att leta efter en enda bibeltext som påstår någon sådant. Satan må vara vår åklagare, men han är inte vår domare. Han må bedra oss, fresta oss, rasa mot oss, förtala oss och göra oss missmodiga. Men han kan inte straffa oss. Han har ingen rätt till oss och faktum är att han själv står med en större skuld än någon annan och hans ”rättigheter” är begränsade till att bli evigt straffas i helvetet (Matt 25:41; Upp 20:10).

Herren Gud själv

Herren Gud, å andra sidan, säger att ”av var och en som dödar sin broder ska jag utkräva den människans liv” (1 Mos 9:5). Psalmisten frågar Herren: ”Om du, Herre, tillräknar synder, Herre, vem kan då bestå?” (Ps 130:3). Och om dessa och andra liknande verser inte är tillräckligt tydliga, säger Första Timoteusbrevet 2:5–6 att ”Gud är en, och en är medlare mellan Gud och människor: människan Kristus Jesus, som gav sig själv till lösen för alla” Kristus är inte medlaren mellan Satan och människor eftersom huvudkonflikten inte är mellan Satan och människor. Nej, konflikten är mellan en helig, rättfärdig Gud och lagbrytande, skyldiga syndare. Svaret som helig Skrift ger på frågan, vem tar emot lösesumman för skyldiga syndares själar?, är alltså Herren Gud själv. Gud, den rättvise och kränkte Domaren, kräver ett pris för våra själar. Han är rättfärdig och han ska ha gottgörelse.

Gud krävde ett pris och Gud betalade priset.

Men häri ligger det hisnande undret i Jesu Kristi ljuvliga evangelium: samma Psalm som säger oss att Gud är den som kräver lösen för våra liv (49:8), proklamerar endast några verser senare: ”Men Gud ska friköpa min själ från dödsrikets våld, han ska ta emot mig” (49:16). Och detta är precis vad Gud Sonen gjorde på Golgata kulle den där gången. Han gav villigt ”sitt liv till lösen för många” (Mar 10:45) och friköpte därmed deras liv från graven (Ps 103:4). Ja, han har vunnit oss en evig återlösning, för att citera Hebreerbrevet 9:12. Gud krävde ett pris och Gud betalade priset.

Dyre kristen! Du har blivit köpt till ett högt pris (1 Kor 6:20; 7:23) – så dyrka nu Guds Lamm!

Most Read

Podcasts

LOAD MORE
Loading