Sverige är i akut behov av nya församlingar. Och när jag skriver ”nya” menar jag lokala församlingar som inte är kopplade till de etablerade frikyrkosamfunden (Evangeliska Frikyrkan, Equmeniakyrkan, Pingströrelsen osv). Jag menar inte att det inte finns någonting gott i de etablerade samfunden – det finns det naturligtvis. Men det finns också djupgående systemfel som med nödvändighet kommer att medfölja vid nya församlingsplanteringar som dessa tar initiativ till. Dessa systemfel är inte så få, men ett av de mest utbredda och allvarliga, ja, dödliga, är den rådande pragmatismen. Ett exempel på denna pragmatism är att mer eller mindre samtliga samfund har valt att omförhandla sin syn på grundläggande evangeliska läror och praktiker på grund av deras impopularitet. Många exempel kan ges på företeelsen. Vart tog den av Jesus sanktionerade församlingsdisciplinen vägen (Matt 18:15–20; 1 Kor 5)? Vad hände med kvalifikationerna för en äldste (för att inte tala om äldsterollens natur och funktion, se 1 Tim 3:1–7; Tit 1:5–8)? Det som förr var självklarheter sanktionerade av Guds Ord ses numera som suddiga minnen från en svunnen tid.
Systemfel
Låt oss zooma in på den för samfunden högst aktuella äktenskaps- och sexualetiska frågan. Det krävs inte en ny officiell äktenskapssyn för att teologin och etiken ska vara radikalt förändrade. Det räcker att det som tidigare var en primär fråga numera är en sekundär fråga. Att en första gradens teologiska fråga över tid har blivit en andra – och numera till och med en tredje – gradens fråga. Utifrån hur samfunden nu talar om (eller låter bli att tala om) och hanterar (eller låter bli att hantera) sexuell omoral av olika slag (utomäktenskapligt sex, samboskap, homosexualitet) är det tydligt att även de sammanhang som menar sig hålla fast vid Skriftens auktoritet och klassar sig själva som konservativa har kommit att betrakta dessa frågor som någonting kristna lärjungar och församlingar kan tänka olika om. Därmed har man gjort ett markant avsteg från Skriftens auktoritet och historiskt kristen ortodoxi.
En församling som inte röstar bort, avskedar och exkommunicerar sin pastor när denne helt skamlöst undervisar en sexualetik som strider mot Guds Ord och församlingens antagna position är en i bästa fall sjuk församling. Ett samfund som inte avassocierar de medlemsförsamlingar som har börjat välsigna samkönade relationer bör inte längre vara ett samfundsalternativ för evangeliska församlingar. Detta handlar alltså om grundläggande trovärdighet. Och häri ligger min poäng: sammanhang som saknar denna trovärdighet kan omöjligen plantera och ge upphov till trovärdiga församlingar. De kan endast reproducera fler ohälsosamma, pragmatiskt drivna församlingar som på sikt kommer att stjälpa snarare än hjälpa Guds rikes avancemang i Sverige och internationellt. Hälsosamma församlingar är frukten av hälsosamma församlingar.
Nya gamla församlingar
Av bland annat denna orsak behöver Sverige nya församlingar dit Kristi sargade får kan komma när Skriften och deras egna samveten inte längre tillåter dem att vara kvar i sammanhang som av pragmatiska skäl och människofruktan åsidosätter Herrens rena undervisning. Församlingar som bygger på och tillämpar Nya testamentets undervisning om pånyttfött medlemskap, kristlig församlingsdisciplin, kvalificerat äldsteskap och ett meningsfullt deltagande i gudstjänstlivet och församlingens uppdrag. Församlingar där enhet och renhet inte utgör motpoler, utan är ömsesidigt beroende verkligheter. Där det är en total icke-fråga och självklarhet att en församlingsmedlem är någon som hatar den synd som blev orsak till hennes Frälsares död (Ps 97:10; Rom 12:9). Detta hör trots allt till definitionen av vad en pånyttfödd kristen är. Sverige behöver nya församlingar som håller evangeliet om Guds radikala nåd till vredesförtjänande syndare central och som är mer mån om medlemmarnas andliga hälsa än om deras antal eller huruvida man utgör föremål för medial kritik.
Det behövs alltså nya församlingar som tillhör en gammal typ av församlingar. Min uppriktiga uppfattning är att de etablerade samfunden i Sverige mer eller mindre har spelat ut sin roll. Kung Theodens ord i Sagan om de Två Tornen (filmen, inte boken!) klingar profetiskt: ”De gamla allianserna är döda.” Svensk frikyrklighet, så som vi känner den, har fallit. Därför måste en ny frikyrklighet växa och ta dess plats. Det låter kanske drastiskt, men de allra flesta kristna i Sverige behöver överge de skepp som håller på att sjunka. Stora delar av den historiska frikyrkan ligger redan på havsbotten tillsammans med den överväldigande delen av Svenska kyrkan och av andra delar syns numera endast masten över vattenytan. Men nya skepp håller av Guds nåd på att byggas. Nya skepp av gammalt virke. Simma dit! Som reformatorerna sade: Post Tenebras Lux – efter mörkret kommer ljuset.