This is also available in English.
I landet lagom ser vi inte oss själva som extrema eller annorlunda, utan vi vill gärna tänka att vi brukar välja den gyllene medelvägen. Även om man kan diskutera huruvida detta stämmer, finns det ett område där svenskar och nordbor är extrema: vår syn på individualism och självständighet.
Lagomt extrema?
Undersökningar visar ofta att svenskarna är ett av världens mest individualistiska folk. Självständighet värderas mycket högt, och vi gör ofta stora ansträngningar för att bevara vår självständighet, även gentemot varandra. Detta märks bland annat på antalet ensamhushåll i Sverige (som är bland de högsta i världen), den utbredda ensamheten och de svårigheter som många upplever när det gäller att bilda nya vänskapsrelationer.
Många människor omkring oss hellre går hungriga och till och med svälter, än att känna de sociala effekterna av att vara beroende och därmed skämmas.
Det finns också kända svenska talesätt, som ”ensam är stark”, ”själv är bäste dräng” och ”man måste ta saken i egna händer”. Vår självständighet är också förknippad med en känsla av skam. Det anses skamligt att be om hjälp, även om vi kanske behöver den. Jag har hört svenskar säga att de hellre går hungriga än låter någon veta att de inte har pengar att köpa mat för. Det innebär att många människor omkring oss hellre går hungriga och till och med svälter, än att känna de sociala effekterna av att vara beroende och därmed skämmas.
Två uttryck för självständighet
Vår självständighet tar sig ofta uttryck på två sätt: För det första vill vi inte att andra ska vara beroende av oss. Det är en av anledningarna till att vi undviker att ordna sociala aktiviteter på jobbet eller ta på oss uppdrag i församlingen. Missförstå mig inte, vi tycker om att känna oss behövda ibland. Men om någon verkligen är beroende av oss medför det komplexitet, uppoffringar, engagemang och åtaganden som tar vår tid, uppmärksamhet och pengar i anspråk. För det andra vill vi inte vara beroende av andra människor. Det är här svenska uttryck som ”ensam är stark” kommer in i bilden. Vi gillar tanken på att inte vara beroende av någonting eller någon. Beroende ses som en svaghet, att man inte kan ta hand om sig själv. Vi litar inte på att andra människor kommer att finnas där för oss om vi behöver det, därför kan vi inte lita på någon annan än oss själva.
Vi kan inte hävda oberoende från Gud, eftersom vi och vår värld är beroende av honom för allt.
Denna fokusering på självständighet genomsyrar vår kultur. Den har också letat sig in i våra kyrkor och ibland till och med påverkat vår förståelse av evangeliet. Som svensk erkänner jag gärna att det finns positiva sidor av denna kultur av oberoende och självständighet, där människor tar ansvar för sig själva och strävar efter produktivitet. Men för att leva som kristna behöver vi låta evangeliet forma vår förståelse och hjälpa oss att övervinna vår individualistiska kultur.
Bibeln visar två områden där vi har en felaktig förståelse av självständighet. För det första, när det gäller vår relation till Gud, säger Efesierbrevet att vår frälsning och vår fortsatta vandring med Gud inte är vårt eget verk, utan en gåva från Gud, inte ett resultat av gärningar, så att ingen ska kunna berömma sig (Ef 2:8–9). Vers 10 fortsätter med att beskriva hur även de goda gärningar vi gör har förberetts av Gud för att vi ska kunna vandra i dem. Bibeln säger att hela universum hålls samman i Jesus genom hans kraft (Hebr 1:3; Kol 1:17). Därför kan vi inte hävda oberoende från Gud, eftersom vi och vår värld är beroende av honom för allt.
Självständig förvrängning
Som kristna accepterar vi i allmänhet denna första sanning, men har svårare att acceptera nästa punkt: Vår syn på självständighet har förvrängt vår relation till andra kristna. Bibeln betonar att man kan ha en personlig relation till Gud, men att tron inte är privat. Tron är avsedd att delas – i evangelisation till icke-troende, ja, men också med andra kristna. Det syns tydligt i de många buden i Nya testamentet som uppmanar troende att älska (Joh 13:34), uppmuntra och uppbygga (1 Tess 5:11), bekänna sina synder för och be för (Jak 5:16), förlåta (Kol 3:13), tjäna (Gal 5:13), uppbygga (Rom 14:19), undervisa (Kol 3:16), ha omsorg (1 Kor 12:25), förmana (Hebr 3:13) och visa gästfrihet mot (1 Petr 4:9) VARANDRA. Alla dessa bud är omöjliga att följa utan andra troende att göra det för och med, vilket tydligt visar att gemenskap är avgörande för att vara kristen. Med andra ord kan man inte vara oberoende av andra troende och ändå vara en trogen kristen.
Man kan inte vara oberoende av andra troende och ändå vara en trogen kristen.
Det finns många andra bilder av gemenskap i Bibeln som står i kontrast till vår individualistiska kultur: Gud har tänkt kyrkan som en familj och kallar oss bröder och systrar som inte bara delar en gemensam måltid i nattvarden (1 Kor. 11), utan som faktiskt är olika lemmar i en och samma kropp (1 Kor. 12:12–27). Förutom dessa bilder av gemenskap finns det vissa verser som borde utmana oss på djupet, till exempel Johannes 13:35: ”Därav skall alla människor förstå att ni är mina lärjungar, om ni har kärlek till varandra.” Om en icke-troende betraktade ditt liv, skulle hon förstå att du är kristen genom hur du älskar dina bröder och systrar i församlingen? Eller har vår kultur av självständighet gjort din kärlek till andra kristna svag eller liten?
Älska varandra
I grund och botten kan man inte älska andra troende på riktigt om man är helt oberoende av dem. Hur ska man kunna trösta någon som skäms för att berätta om sina behov? Hur ska någon kunna visa generös gästfrihet om alla insisterar på att betala tillbaka för varje kopp kaffe? Det här klarar vi inte i egen kraft, utan vi behöver be Gud att förändra oss och lita på att den helige Ande visar oss hur vi kan älska varandra.
I grund och botten kan man inte älska andra troende på riktigt om man är helt oberoende av dem.
Jag har varit i församlingar där människor aktivt letade efter sätt att älska varandra, och i församlingar där det var mindre vanligt. I en församling där detta fungerade särskilt bra hade vi en grupp som samlades varje vecka och åt tillsammans, samtalade om söndagens predikan, delade med oss av det som tyngde oss och vi bad för varandra. Samtidigt fanns det också tydliga tillfällen då vi samlades för att hjälpa varandra när praktiska behov uppstod. Vid ett tillfälle gick en persons bil sönder och hon hade inte pengarna att repa den, så gruppen skramlade ihop det som behövdes. En annan gång behövde en man akut bostad och någon erbjöd sin bostad i två månader tills han kunde hitta något långvarigt. Ett par i gruppen fick barn och de andra ordnade med mat åt dem i flera veckor. En person flyttade och gruppen hjälpte till. Det här ger en vacker bild av hur evangeliet förvandlar våra relationer med varandra från främlingar till en familj. De här behoven är ofta sådana som bara en familj förväntas möta, men det är just det som är poängen med den kristna gemenskapen.
Med Guds hjälp och nåd, låt oss räkna med varandra som bröder och systrar. Låt oss finnas där för varandra och dela livet på riktigt. Låt oss göra uppoffringar för varandra, be om hjälp, dyka upp, ställa de svåra frågorna, ta med mat till den trötta mamman, sitta med dem som gråter och se till att ingen går hungrig. Vilket vittnesbörd det skulle vara för världen, och vilken uppmuntran det skulle vara för oss.
