This is also available in English.
”Vem kan nu höra Kristus förklara att hans rike inte är av denna världen och ändå tro att denna sammanblandning av kyrka och stat kan vara välbehaglig för honom?” – Baptistpastorn Isaac Backus (1724–1806)
I egenskap av evangelikal kristen är jag konservativ – teologiskt konservativ och, i den begränsade mån jag är insatt, även politiskt. Som värdekonservativ är det min övertygelse att kristna bör smaksätta samhället genom att verka för bibliska principer och värderingar i samhällsdebatter som rör etik och moral. Samtidigt avvisar jag den rörelse som går under epitetet kristen nationalism. Även om rörelsen är bred och inte särskilt enhetlig i varje detaljfråga, menar jag att dess grundidéer är både obibliska och kontraproduktiva i relation till det uppdrag Herren Jesus har gett sin församling.
Den moderna kristna nationalismen har sitt ursprung och huvudsäte i USA, men dess idéer har även sipprat ut till andra länder – däribland våra nordiska länder. Bakgrunden till rörelsen är att allt fler kristna har förlorat tålamodet med det liberala samhället, den sexuella revolutionen och den allmänna acceptansen av att förlöjliga och underminera kristen tro. I kölvattnet av detta menar många bekännande kristna – särskilt inom den reformerta fållan – att kyrkan måste inta en betydligt mer offensiv hållning och verka för ett radikalt annorlunda samhälle. De flesta bibeltroende kristna kan sympatisera med denna frustration.
Jesus Kristus är Herre och Kung
Den kristna nationalismen erbjuder en teologiskt motiverad lösning på detta: eftersom Jesus Kristus är Herre och Kung över hela skapelsen har alla, inklusive varje nationalstat, en skyldighet att underordna sig honom. En av rörelsens främsta företrädare, Stephen Wolfe, sammanfattar argumentet så här: 1) Regeringen har en plikt att främja sann religion, 2) Kristendomen är den sanna religionen, 3) Alltså har regeringen en plikt att främja kristendomen. Många av rörelsens mest inflytelserika företrädare förespråkar därför att staten ska ge kristendomen officiellt företräde framför andra religioner, att staten ska kunna förbjuda heresier och bestraffa hädelse, att kyrka och stat ska vara betydligt mer sammanflätade med varandra och att den religiösa toleransen – och ibland även de medborgerliga rättigheterna – ska begränsas för icke-kristna. Kort sagt vill man återupprätta en konfessionellt kristen nationalstat. Tänk Europa före upplysningstiden.
Att önska sig ett jordiskt och politiskt gudsrike är emellertid inte något nytt för Jesu lärjungar. Redan i Apostlagärningarna 1:6–8 frågar apostlarna den uppståndne Jesus: ”Herre, är tiden nu inne då du ska återupprätta riket åt Israel?”, och genom kyrkohistorien har många kristna på liknande sätt verkat för ett synligt rike på jorden åt Guds Israel, den kristna kyrkan.
Det grundläggande problemet med denna önskan är den överrealiserade eskatologi som den är ett uttryck för. Detta innebär att det finns en felplacerad förväntan på att det som hör till Jesu återkomst ska realiseras här och nu.
Det nytestamentliga vittnesbördet
Det nytestamentliga vittnesbördet om Guds rikes natur går i en annan riktning än idealet för kristna nationalister. I Johannesevangeliet 18:36–37 säger Jesus till Pilatus: ”Mitt rike är inte av den här världen. Hade mitt rike varit av den här världen, skulle mina tjänare ha kämpat för att jag inte skulle utlämnas åt judarna. Men nu är mitt rike inte av den här världen.” När Pilatus frågar Jesus om han alltså är kung svarar Jesus: ”Du själv säger att jag är kung. Därför är jag född och därför har jag kommit till världen, för att vittna om sanningen. Var och en som är av sanningen lyssnar till min röst.”
Guds rike, Kristi rike, är radikalt annorlunda än jordiska riken. Hans kungamakt tar sig i dag uttryck, inte genom politiskt inflytande, utan genom individer som lyssnar till hans röst och tror på hans sanning.
Guds rike, Kristi rike, är radikalt annorlunda än jordiska riken. Hans kungamakt tar sig i dag uttryck, inte genom politiskt inflytande, utan genom individer som lyssnar till hans röst och tror på hans sanning. Förutsättningen för detta är de andliga ögon och öron som kommer med den nya födelsen – ”Jesus svarade: ’Jag säger dig sanningen: Den som inte blir född på nytt kan inte se Guds rike.’ Jesus svarade: ’Jag säger dig sanningen: Den som inte blir född av vatten och Ande kan inte komma in i Guds rike. Det som är fött av köttet är kött, och det som är fött av Anden är ande. Var inte förvånad över att jag sade att ni måste födas på nytt’” (Joh 3:3, 5–7).
I denna tid är Guds och Kristi rike ett osynligt och andligt rike. Dess medborgare utgörs av ett osynligt och andligt folk – ett pånyttfött folk. Detta till skillnad från den geopolitiska nationen Israel under det gamla förbundet, där den stora majoriteten av medborgarna inte hade omskurna hjärtan.
Skriftens vittnesbörd är förstås det avgörande, men även historien har gång på gång visat vilket förödande fiasko föreningen mellan kyrka och stat är, vilken katastrof som följer när den kristna läran ingår ett oheligt förbund med den politiska makten. Åtminstone två ödesdigra konsekvenser följer av detta.
1. Det leder till namnkristendom
Det skapar en namnkristendom bestående av kulturellt kristna personer som bekänner sig till Kristus och hans kyrka, men som är lika andligt döda i sina synder och lika på väg till helvetet som sina muslimska grannar och andra uppenbara hedningar. Kristus är fiende till varje namnkristen – han känner dem inte (Matt 7:23).
Det är mycket svårare att evangelisera den som tror sig vara kristen men inte är det, än den som inte har några sådana falska föreställningar om sin tillhörighet.
Det är lätt att fastna i nostalgiska tankar om en tid då hela samhället var överens om vad som är sexuell omoral och inte, då de flesta gick i kyrkan och då barnen bad Herrens bön i skolan. Det är lätt att glömma bort att inget av detta är samma sak som den levande kristendom som plundrar helvetet och befolkar himmelriket.
Det innebär givetvis inte att kristna ska föredra ett uppenbart gudlöst samhälle som öppet hyllar de mest skamliga företeelser. Men vi måste förstå att kulturell kristendom inte är detsamma som Guds rikes ankomst och dessutom att det är mycket svårare att evangelisera den som tror sig vara kristen men inte är det, än den som inte har några sådana falska föreställningar om sin tillhörighet.
2. Det leder till förföljelse mot kristna
Sammanblandningen av kyrka och stat har nästan alltid resulterat i att vissa kristna traditioner i Jesu namn har gjort livet mycket svårt – och ofta mycket kort – för kristna av andra traditioner.
Baptister har alltid förföljts av statskyrkor ända tills religionsfrihet, av Guds nåd och genom deras egna ansträngningar, har introducerats i samhället. Den svenske baptistpionjären F.O. Nilsson till exempel skrev i ett brev till en tysk baptistledare den 10 november 1849:
”Bed för mig och den lilla församlingen i Sverige! Under nuvarande omständigheter kan jag för egen del icke vänta annat än att bli förvist från landet, ty prästerna härska i Sverige, och så länge detta är fallet, får sanningen icke sägas.”
Den 8 mars 1850 stod han inför rätta i Göta hovrätt här i Jönköping och den 26 april föll domen: landsförvisad. Varför? För att han och den lilla baptistförsamlingen i Göteborgstrakten ville läsa Bibeln tillsammans och praktisera församling i enlighet med vad de såg i Nya testamentet. Det var inte ateister eller muslimer eller ens papister som förföljde församlingen – det var andra protestanter som menade sig ha monopol på sin tolkning av kristen tro och var redo att bestraffa oliktänkande. Det var en ohelig allians mellan kyrka och stat. Detta är endast ett av otaliga exempel på baptistiskt lidande under statskyrkligt styre.
Ett annorlunda gudsrike
Det mest förödande är att när kyrkans fokus börjar handla mer om att frälsa samhällsstrukturer och institutioner, då förskjuts det från dess gudagivna uppdrag: att predika evangelium om Jesus Kristus och den förlåtelse, förvandling och tillfredsställelse som han erbjuder varje syndare som i tro kapitulerar inför honom.
När kyrkans fokus börjar handla mer om att frälsa samhällsstrukturer och institutioner, då förskjuts det från dess gudagivna uppdrag: att predika evangelium om Jesus Kristus och den förlåtelse, förvandling och tillfredsställelse som han erbjuder varje syndare som i tro kapitulerar inför honom.
När Jesus talar om sin kungamakt i förhållande till vårt uppdrag så ligger betoningen inte på politik utan på proklamation:
”Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar! Döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn och lär dem att hålla allt som jag befallt er. Och se, jag är med er alla dagar till tidens slut.” (Matt 28:18–20)
Det är först vid tidens slut som världens alla samhällsstrukturer kommer att kristnas och ett synligt gudsrike etableras. Därför säger Jesus till de lärjungar som riskerar att fastna i en överrealiserad eskatologi:
”Det är inte er sak att veta vilka tider eller stunder som Fadern i sin makt har bestämt. Men när den helige Ande kommer över er, ska ni få kraft och bli mina vittnen i Jerusalem, i hela Judeen och Samarien och ända till jordens yttersta gräns.” (Apg 1:8)
Den kristna nationen – de kristna nationerna – ligger på andra sidan Konungens återkomst.
