This article is also available in English.
Det går inte att nog betona hur viktiga Bibelns tre första kapitel är för att vi ska förstå resten av Bibeln. Det går inte att studera Första Mosebok 1–3 tillräckligt, och ju mer vi gör det, desto mer kommer det att berika vår övriga bibelläsning, eftersom dessa tre kapitel ger eko genom resten av Bibeln – ja, över varje sida. I Bibelns tredje kapitel läser vi om människans avfall från Gud, syndafallet. Gud hade skapat de första människorna till att vara hans representanter på jorden, hans kungliga prästerskap, som skulle regera på jorden och lägga den under sig i enlighet med det mandat Skaparen hade gett dem. Om de hade förblivit honom lydiga skulle de genom Livets träd bli förhärligade. Genom sin lydnad kunde de ha vunnit evigt liv i ett förhärligat tillstånd utan någon framtida potential till avfall. Men i stället för att bannlysa eller avrätta den listiga Ormen som inkräktade i den trädgård Gud satt Adam till att sköta om, lyssnade de till hans giftiga ord och slungade därmed mänskligheten ned i fördärv, elände och död.
Hopp uttalat i domen
De syndade mot Gud och gick miste om, nådde aldrig fram till, hans härlighet (Rom 3:23), och Herren Gud straffade deras uppror i enlighet med den nådefulla varning han i förväg hade gett Adam: ”Men av trädet med kunskap om gott och ont ska du inte äta, för den dag du äter av det ska du döden dö” (1 Mos 2:17). Men inte nog med att Guds goda natur hade uppenbarats i hans förvarning – nu gav han också ett löfte som skulle infrias i framtiden. Han sade till Ormen: ”Jag ska sätta fiendskap mellan dig och kvinnan och mellan din avkomma och hennes avkomma. Han ska krossa ditt huvud, och du ska hugga honom i hälen” (1 Mos 3:15). Genom resten av Bibeln ser vi hur denna fiendskap utspelar sig mellan Ormen och dennes avkomma, denna världens barn, och Guds avkomma. Bibelkaraktär efter bibelkaraktär introduceras på ett sätt som får oss att fråga: ”Är detta den utlovade avkomman? Är detta löftessonen som Gud lovade våra första föräldrar i Eden? Är det han?” – endast för att han genast ska göra sig skyldig till överträdelse, liksom sina första föräldrar, och därmed avslöja sitt eget behov av förlåtelse, rening och frälsning.
Den siste Adam uppenbarar sig
Men så kommer vi till Nya testamentet och läser de första orden i Matteusevangeliet: ”Detta är berättelsen om Jesus Kristus, Davids son, Abrahams son”, och nu råder det inte längre några tvivel om kvinnans avkommas identitet – Jesus är kvinnans avkomma, den utlovade. Vi läser att ”när tiden var inne sände Gud sin Son, född av kvinna och ställd under lagen, för att friköpa dem som stod under lagen, så att vi skulle få söners rätt” (Gal 4:4–5). Med andra ord kom Jesus som den andre Adam för att fixa, eller tillrättalägga, det som den förste Adam, och alla hans barn efter honom, alltsedan syndafallet har misslyckats med. Där Adam misslyckades med att lyda Guds lag, hade den andre Adam framgång. Där Adam misslyckades med att kasta ut Ormen ur Guds trädgård, som han fått i uppdrag att sköta, deklarerade den andre Adam: ”Nu ska denna världens furste kastas ut” (Joh 12:31).
Född för att dö
Den härlighet som den första Adam aldrig uppnådde, utan istället gick miste om för både sig själv och sina efterkommande, är just den härlighet som Kristus nu har vunnit åt sitt folk genom sin lydnad och sitt lidande.
Och i Hebreerbrevet 2 ser vi att Gud, som ett resultat av denne Adams framgång och hans frivilliga offerdöd i sitt folks ställe, har lagt hela den kommande världen, den nya jorden, under honom. Att han har krönt honom ”med härlighet och ära” och att han ”för många söner till härlighet” (Hebr 2:10). Den härlighet som den förste Adam aldrig nådde fram till, utan gick miste om för sig själv och sitt släkte, samma härlighet har Kristus nu förtjänat åt sitt folk genom sin lydnad och sitt lidande för dem. Detta är orsaken till att vi firar jul: den siste Adams födelse, han som kom för att göra allting nytt. Och hur gör han allting nytt? Han gör det genom att låta sin inkarnationsakt övergå i en försoningsakt. Ja, Jesu födelse i Betlehem finner sin orsak i Jesu död på Golgata. Juldagen finner sin orsak i påskdagen. Inkarnationen pekar mot försoningen; krubban mot korset. Faktum är att den enda anledningen till att vi kan sjunga om den stilla natt då Guds Son tog sitt första andetag på jorden är att Gud av evighet hade förutbestämt den nattsvarta dag då densamme skulle ge upp sin ande, upphöjd från jorden. Jesus själv sade inför sin korsfästelse: ”Nej, det är för denna stund jag har kommit” (Joh 12:27). Med andra ord: Jesus föddes för att dö.
I Hebreerbrevet 2:14–17 läser vi om relationen mellan Kristi inkarnation och försoningsverk: ”När nu barnen hade fått del av kött och blod tog han själv på liknande sätt del av detta, för att genom sin död göra den maktlös som hade makt över döden, alltså djävulen, och befria alla dem som av rädsla för döden levt i slaveri hela sitt liv. Det är ju inte änglar han tar sig an, utan Abrahams barn. Därför måste han bli lik sina bröder i allt, för att bli en barmhärtig och trogen överstepräst inför Gud och sona folkets synder.” Vi ser här den absoluta nödvändigheten av att Kristus skulle iklä sig kött och blod. Han var tvungen att bli människa, eftersom de han kom för att rädda var människor. Det är människan som har gjort uppror mot Gud, och därför är det människan som står skyldig inför Gud och som måste gottgöra honom för den synd hon har begått.
Våra egna ynkliga försök att imponera och kompensera accepteras inte i himlen. Våra laggärningar kan aldrig möta Guds krav på rättfärdighet, och vårt blod kan aldrig tillfredsställa den gudomliga rättvisan. Och ändå måste det vara människan som gottgör, eftersom det är hon som står skyldig. Därför måste det vara en syndfri människa – ja, mer än så: det måste vara Gud själv som betalar priset, eftersom endast han kan bära sin egen rättvisa. Därför säger vår text att Jesus, han som är sann Gud, ”måste bli lik sina bröder [människorna] i allt”. Han måste ha en fysisk kropp som kan sargas, han måste ha rött blod som kan utgjutas, och han måste ha en mänsklig själ, så att han kan erfara den gudomliga vredesdom som våra själar förtjänar.
Ormen krossas
Kommer du ihåg vad Gud hade sagt till Ormen tusentals år tidigare? ”Han [kvinnans avkomma] ska krossa ditt huvud och du ska hugga honom i hälen” (1 Mos 3:15). Gud Sonen iklädde sig kött och blod för att kunna bli den siste Adam, som kom för att besegra den Orm som den förste Adam borde ha besegrat som Guds representant på jorden. Vi finner samma tanke i Första Johannesbrevet 3:8, som säger: ”Men Guds Son har uppenbarats för att göra slut på djävulens gärningar.” Men vad betyder det att Kristus blev som oss ”för att genom sin död göra den maktlös som hade makt över döden, alltså djävulen”?
Djävulen besitter inte någon makt över döden i absolut bemärkelse, för döden är Guds bestämda straff över syndare, och det är den suveräne Gud som bestämmer när en människa ska dra sitt sista andetag här på jorden. Likväl hade djävulen makt över döden genom det oavbrutna inflytande som han och hans anhang utövade och utövar över människorna. Den här världen är i den ondes våld, och han drar sig inte för att använda något medel för att förblinda, förslava, förleda och förvanska. Han håller ett järngrepp om sina barn och gör allt i sin makt för att de inte ska omvända sig och bli fria från hans andliga sfär (se t.ex. Apg 26:17–18; 2 Kor 4:4; Luk 8:11–12). Det räcker att ta upp vår telefon, gå in på en slumpmässigt vald nyhetssida, nöjessida eller sociala medier, och det kommer inte att ta många sekunder innan vi exponeras för det inflytande som Satan har över detta samhälle och denna värld.
Detta är djävulens makt över döden: så länge syndaren är kvar under Satans andliga sfär, i världen och i ett oomvänt tillstånd, förblir döden ett oundvikligt straff för hennes synd. Här visar sig djävulens makt över döden, nämligen att han kan peka sitt krokiga finger mot skyldiga syndare och väsa inför Gud: ”Du vet att hon är skyldig och förtjänar att straffas med döden!” Hans namn är Åklagaren, och även om han själv är skyldigast av oss alla, är hans anklagelser juridiskt riktiga, eftersom syndare verkligen står skyldiga till att ha brutit mot Guds lag och därmed gjort sig förtjänta av hans fördömelse. Detta är mänsklighetens gemensamma utgångspunkt, och därför har människan i alla tider varit rädd för döden. ”Även evigheten har han lagt i människornas hjärtan”, säger Predikaren 3:11. I alla tider och i alla kulturer har människan med rätta fruktat döden, och orsaken är att hon innerst inne vet vilken evighet som väntar henne på grund av hennes uppror – den eviga döden.
Härligheten återställd och döden tillintetgjord
Men Kristus tog del av kött och blod ”för att genom sin död göra den maktlös som hade makt över döden, alltså djävulen, och befria alla dem som av rädsla för döden levt i slaveri hela sitt liv”! Denna maktlöshet innebär att de som har varit slavar under rädslan för döden hela sina liv nu blir befriade från detta slaveri. På korset tog Kristus den urgamla ormen och slungade honom ner i avgrunden – och med honom rädslan för döden hos var och en som satt sin tro till honom som är kvinnans avkomma, den siste Adam. ”Han har gjort slut på döden och fört fram liv och odödlighet i ljuset genom evangeliet” (2 Tim 1:10).
Och Kristus åstadkom denna seger över Satan genom att hantera vår synd. Vers 17 säger: ”Därför måste han bli lik sina bröder i allt, för att bli en barmhärtig och trogen överstepräst inför Gud och sona folkets synder.”
På korset grep Kristus den gamle ormen och kastade honom i avgrunden – och med honom rädslan för döden för alla som har satt sin tro till kvinnans avkomma, den siste Adam.
Genom sitt offer har Kristus blidkat Gud, det vill säga stillat, lugnat och tillfredsställt Guds heliga vrede, som vilade över oss på grund av vårt uppror mot honom. I och med Kristi försonande verk, varigenom han har sonat vår synd och blidkat Guds vrede, har djävulens makt över döden – hans anklagelser om att vi förtjänar att straffas med döden på grund av våra brott – förlorat sin laga kraft. ”Vem kan anklaga Guds utvalda? Gud är den som frikänner. Vem är det som fördömer? Kristus Jesus är den som har dött, ja, än mer, den som blivit uppväckt och som sitter på Guds högra sida och vädjar för oss” (Rom 8:33–34). Det spelar ingen roll hur ilsket eller högljutt Ormen väser att Guds utvalda förtjänar döden för sina brott, för Kristus Jesus är den som har blivit lik sina bröder i allt och betalat hela deras skuld med sitt eget blod.
Döden är inte längre Guds straff som du behöver leva i ständig rädsla för. Döden kommer inte att föra dig till Gud som domare och bödel, utan till Gud, den leende Fadern. I Kristus är döden inte längre ett straff över synden, utan den port som för oss till det sanna livet, till odödligheten, ja, till härligheten.
I ljuset av detta, hur kan vi göra annat än att utbrista:
Hark! The herald angels sing, “Glory to the new-born King,
Peace on earth and mercy mild, God and sinners reconciled!”
