This is also available in English.
Vi befinner oss i slutet av en lång nordisk vinter. Vintern är en tid för vila, att fokusera på våra hemmaprojekt, titta på TV, tända ljus och stanna inne och vänta ut mörkret och kylan. Låter mysigt, eller hur? Men det kan också vara en ensam tid för många, särskilt (men inte bara) för den som bor ensam. Vi är noga med att ta D-vitamin men det hjälper inte särskilt långt mot vinterdepression, och bristen på meningsfullt socialt umgänge och närhet kan orsaka djup känslomässig smärta.
Men tänk om vi såg den här årstiden som en möjlighet istället för något att bara uthärda? Tänk om vi tog tillfället i akt att vara en del av Guds lösning på ensamhet – både vår egen och andras?
Gud förstår vår ensamhet
Även om vi tycker att det är onaturligt att uppleva ensamhet, är det en grundläggande mänsklig upplevelse och det är till stor tröst! Ensamhet är något som vår himmelske Fader förstår till fullo, för det är han som har skapat oss. Gud är treenig och har i evighet haft gemenskap och kärlek inom sig själv och därför har han skapat oss till att ha relationer både med honom och med varandra. När Gud hade skapat mannen sa han: ”Det är inte bra att mannen är ensam” (1 Mos 2:18). Till skillnad från de flesta andra kulturer tenderar vi i Sverige att låtsas som om människorna runt omkring oss inte existerar. I storstäder undviker vi ögonkontakt på gatan och på kollektivtrafiken. Vi försöker låtsas att vi är oberoende och vi håller våra relationer på distans. Det gör att ingen riktigt känner oss helt. Men Gud skapade oss för relationer.
Ibland uppmuntrar vi den som berättar om sin ensamhet att be mer och bygga upp sin relation med Gud. Detta är naturligtvis ett bra råd: Jesus lovade att inte lämna oss faderlösa (Joh 14:18), och den Helige Ande bor i oss, så vi har alltid tillgång till Gud. Men Jesus sökte och förväntade sig både mänsklig och gudomlig tröst i sin svåra stund i Getsemane trädgård: ”Så ni kunde inte vaka en enda timme med mig?” (Matteus 26:40). Vi är skapade för en djup relation med både Gud och andra människor.
Gud ger de ensamma ett hem
Det är naturligtvis inte fel att försöka lindra vår ensamhet genom att söka en make och bilda en egen familj: ”Gud ger de ensamma ett hem” (Psalm 68:7). Kristna kallas till antingen äktenskap eller singelskap, inte oändliga tillfälliga relationer, samboskap eller annan form av tvåsamhet utan äktenskapet. Men om vi förväntar oss att äktenskap och familj ska lösa all vår ensamhet, riskerar vi att lägga en orimlig börda på detta vackra men ofullkomliga ting. Vår djupaste längtan behöver mötas i Kristus och i församlingsfamiljen.
Jesus fyllde sitt behov av mänskligt sällskap genom vänner och familj. Intressant nog anförtrodde han vid korsfästelsen omsorgen om sin mor till en av sina närmaste vänner snarare än till sina syskon. Han tillbringade sin treåriga tjänst i sällskap av sina nära vänner och medarbetare, som han bodde och arbetade tillsammans med. Hans död gjorde dem helt förkrossade: det var inte bara av förlusten av en mästare, utan också av en vän. Jesus själv grät vid sin vän Lasarus grav (Joh 11:33–35).
Guds lösning på ensamhet: församlingen
Som kristna har Jesus placerat oss i en ny gemenskap i sitt blod: församlingen. Den beskrivs som en familj med bröder och systrar som känner varandra utan och innan. Det är inte bara en social klubb. Vår kärlek sinsemellan är vårt vittne till världen: ”Om ni har kärlek till varandra ska alla förstå att ni är mina lärjungar” (Joh 13:35).
Vi är syskon i det att vi har samma far. Evangeliet manar oss att älska och tillbringa meningsfull tid tillsammans: ”Låt oss ge akt på varandra och sporra varandra till kärlek och goda gärningar. Och låt oss inte överge våra sammankomster, så som några brukar göra, utan i stället uppmuntra varandra, och det så mycket mer som ni ser att dagen närmar sig” (Hebr 10:24–25).
Kyrkan är mer än ett evenemang eller en samling på söndagar. Även om vi troget går till kyrkan varje vecka, är det lätt att i Sverige se det som ännu en punkt på att-göra-listan. De första kristna däremot träffades hela tiden: ”Varje dag var de troget och enigt tillsammans i templet, och i hemmen bröt de bröd och delade måltid med varandra i jublande, innerlig glädje. De prisade Gud och var omtyckta av hela folket. Och Herren ökade var dag skaran med dem som blev frälsta” (Apg 2:46-47).
Det är lätt för oss att tänka det där var något som bara gällde på deras tid, eller kanske att de helt enkelt hade mer tid än vi. Och ändå lägger vi (jag med!) mycket tid på Netflix eller på att scrolla på Instagram. De nytestametnliga författarna ägnade mycket utrymme åt hur församlingsgemenskapen ska fungera. De skulle inte ha behövt skriva så mycket om det, om inte de själva hade levt nära varandra och fått handskas med relationella utmaningar!
Tänk om vi faktiskt skulle ta tid med våra bröder och systrar i Kristus, ta itu med deras och vår egen ensamhet, hellre än att nöja oss med att gilla deras inlägg på Facebook? Och tänk om vi uppgraderade våra samtal från kallprat till djup känslomässig och andlig koppling och intimitet?
Jag har haft privilegiet att få vara med i många församlingar där jag känt mig trygg att vara sårbar och känd till fullo, och där människor har öppnat sig för mig. Församlingen ska vara en plats där man vågar berätta att man är ensam och där man får sällskap. Men om det inte är så i min församling, kan jag behöva vara den förändring jag vill se. Oavsett om du just nu känner dig ensam eller inte, varför inte gå med i en hemgrupp eller en bönegrupp och prova att vara transparent? Det kommer att vara till hjälp för både dig och andra.
Låt oss inte slösa bort våra nordiska vintrar, utan i stället försöka förvandla kulturen med de djupa relationer som Kristus skapade för oss, oavsett om vi personligen känner oss ensamma eller inte. Vet du om någon du kan satsa på att lära känna bättre? ”Om två faller, kan den ene resa upp den andre. Men ve den som är ensam! Faller han, finns det ingen som kan resa upp honom” (Predikaren 4:10).