This is also available in English.
Det finns nog ingen fråga i vår nordiska kristenhet som förtjänar epitetet ”bränd mark” såsom frågan huruvida en biblisk församling bör praktisera församlingsdisciplin. Även de mest konservativa röster som i andra sammanhang står upp för bibliska värden uttrycker en entydigt defaitistisk hållning. Så här säger Olof Edsinger, generalsekreterare för Svenska Evangeliska Alliansen, när han resonerar om problemet med svenska församlingars oförmåga att hantera synd inom församlingen,
Jag erkänner villigt att det är svårt att i dagens Sverige tillämpa församlingstukten på det sätt som man gjorde i de nytestamentliga församlingarna. Vi befinner oss helt enkelt så långt bort från det bibliska idealet både i denna och andra frågor att det blir praktiskt och socialt ohållbart att hålla fast vid den bibliska standarden.1
Jag har aldrig stött på någon som gjort ett seriöst försök att argumentera för att Nya testamentet inte uppmanar lokala församlingar till församlingsdisciplin. Nej, även moderna teologer synes tvungna att medge, i likhet med Edsinger, att det finns ett ”bibliskt ideal” som är verkligt, även om de bedömer detta ideal vara ”praktiskt och socialt ohållbart”.
Eftersom syftet med denna korta artikel inte är att förklara hur en lokal församling i dag kan praktisera församlingsdisciplin får jag nöja mig med att kort konstatera att det i högsta grad är görbart. Mängder av hälsosamma församlingar kan anföras som bevis, genom alla tider och runt hela jorden. Också i väst. Också i dag. I denna artikel vill jag istället stanna upp vid frågan: uppmanar Nya testamentet verkligen lokala församlingar att praktisera församlingsdisciplin? Svaret är ett överväldigande ja. Låt oss titta på några bibeltexter.
I evangelierna nämns det grekiska ordet för församling i bara två verser. Den första gången är i Matteusevangeliet 16:18, i det sammanhang där Petrus bekänt sin Herre Jesus som ”Messias, den levande Gudens Son”, varpå Jesus bekänner Petrus som den klippa på vilken Jesus ska bygga sin församling och ger honom himmelrikets nycklar att binda och lösa. Den andra gången ordet används är två kapitel senare, i Matteusevangeliet 18:17, i sammanhanget av församlingsdisciplin, där församlingen som helhet brukar himmelrikets nycklar att binda och lösa (Matt 18:18). Texten börjar med orden: ”Om din broder har syndat, så gå och ställ honom till svars…”
Lägg märke till hur texten saknar alternativa handlingsmönster. Det är ett villkor som inte går att förhandla med. Om din broder har syndat, då befaller Jesus dig att ställa denne broder till svars. Inte att lätta ditt hjärta för någon annan. Inte att härbärgera irritation och bitterhet. Inte att samla anhängare för din sak. Nej, gå till din broder och ställ honom till svars – det är det enda alternativ Jesus erbjuder. Vill din broder inte lyssna på dig, ta då med dig två eller tre andra. Och lyssnar han inte till dem, säg det till församlingen som helhet. Lyssnar han inte till församlingen som helhet, ja, då ska han inte längre betraktas som en broder utan ställas utanför församlingens gemenskap. Detta är Jesu Kristi otvetydiga befallning.
Aposteln Paulus talar samma språk. Det finns fler exempel än utrymmet i denna artikel tillåter, men låt oss börja med den text han ger mest utrymme. I Första Korinthierbrevet 5 adresserar han ett problem som uppstått i församlingen som har med sexuell omoral att göra, nämligen att en man lever ihop med sin fars hustru. Paulus skriver om detta i starkast tänkbara ordalag där han klandrar församlingen för att denne man inte drivits ur deras gemenskap och uppmanar dem att när de är samlade ”ska den mannen överlämnas åt Satan”, det vill säga uteslutas ur församlingen. Vidare liknar han synden i församlingen vid en surdeg som, om den inte rensas bort, syrar hela degen.
I Galaterbrevet 6:1–2 säger Paulus:
Bröder, om någon skulle ertappas med en överträdelse, då ska ni som är andliga människor med mild ande upprätta honom. Men se till att inte du också blir frestad. Bär varandras bördor, så uppfyller ni Kristi lag.
När han säger ”ni som är andliga” talar han inte om någon inre krets i församlingen, en andlig elit som har kommit längre än alla andra i sin kristna vandring. Inte heller talar han specifikt om församlingens ledarskap. Nej, han menar ”ni som är kristna” – ni som vandrar i Anden (Gal 5:16). Ni som har liv i Anden (Rom 8:9). Om någon ertappas med en överträdelse, då är det ert uppdrag att upprätta honom, det vill säga, hantera synden enligt Jesu instruktioner i Matteusevangeliet 18:e kapitel. Det är vad det innebär att bära varandras bördor och uppfylla Kristi lag.
I Titus 3:10 och Romarbrevet 16:17 ger Paulus instruktioner i hur församlingen ska förhålla sig till ledare och lärare som skapar splittring i församlingen, delvis genom att undervisa falska läror. Han lägger på hela församlingens ansvar att konfrontera och varna dessa splittrare, och om de inte omvänder sig, avvisa dem från församlingens gemenskap.
Vi behöver inte fundera länge för att se att Nya testamentets uppmaning till församlingsdisciplin är helt avgörande för en församlings bibliska hälsa. Vi känner alla till oräkneliga exempel på församlingar som vandrat vilse under ledarskap av en eller flera som övergett Bibelns undervisning såsom den sanna kyrkan uppfattat den genom alla dess århundraden. Detta illustreras i Uppenbarelsebokens andra kapitel där den förhärligade Kristus skriver korta brev till några av hans församlingar i nuvarande Turkiet. I brevet till församlingen i Pergamon säger han i vers 14–16:
Men jag har en sak emot dig: att du har några där som håller fast vid Bileams lära, han som lärde Balak att gillra en fälla för Israels barn så att de åt kött från avgudaoffer och var otrogna. På samma sätt har också du några som håller fast vid nikolaiternas lära. Vänd därför om! Annars kommer jag snart till dig och strider mot dem med min muns svärd.
Jesus har en sak emot denna församling, nämligen dess brist på församlingsdisciplin. Den härbärgerar medlemmar som håller till villoläror. Han uppmanar församlingen att vända om, det vill säga, att konfrontera, korrigera och, om de inte vänder om, utesluta dessa personer. Annars ska han själv komma till församlingen och strida mot dem med sitt muns svärd.
Slutsatsen av dessa texter synes ofrånkomlig: Nya testamentet uppmanar den lokala församlingen att praktisera församlingsdisciplin. Frågan är om vi ska kasta upp våra armar och ropa att Guds bud inte är tillräckligt gott för oss eller att det är för svårt för oss – eller om vi ska utgå från att vi kan lita på Guds bud, att det är gott och visar oss den väg vi ska vandra (Ps 119:1, 42, 105). Snarare än att hänfalla i defaitism är vägen framåt att utforska hur våra församlingar kan följa dessa bud i vår tid.
